sandra

Jag är inte tjejen med timing.
Det är bara så, och det kan nog de flesta skriva under på.
Faktum. Punkt.
Idag var inget undantag.

Jag skulle nämligen ta en springtur.
Känna på pulsen lite efter all förkylning.
Good girl, tyckte jag.
Så jag börjar springa. Det känns rätt bra i början.
Jag möter en annan löperska och vi ger varann den där fan-vad-grymma-vi-är-som-springer-och-inte-går-som-de-andra-latmaskarna-blicken.
Det känns bra, jag får upp självförtroendet.

Sedan går det utför.
För det första går det riktigt tungt, jag har ju liksom inte varit ute och sprungit på flera veckor.
Sedan blåser det också.
Och det är liksom ingen liten vindpust som smeker kinden,
utan en smärre tyfon.
Motvind, såklart.
Så jag flåsar som en galning, får knappt in något syre eftersom att det blåser orkan rätt in i käften på mig och är inte alltför långt ifrån att blåsa ner i vattnet.
Det går med andra ord helt förträffligt.
När jag har kommit till kortsidan på sjön och ska springa tillbaka, så tror jag på fullaste allvar att mitt liv är på upphällningen.
Det-är-så-jobbigt!
Och den enda anledningen till att jag fortsätter att springa är musiken. Jag har liksom en tvångstanke när jag springer att jag alltid måste springa i takt till nånting.
Så Eva Simons är min räddare.
Sedan tar låten slut.
Och en ny ska börja.
Och jag känner verkligen hur jag måste måste måste ha en uptempo låt för att jag ska klara av att springa.
(inflik - jag klickar alltid på blanda, så det kan komma vilken låt som helst. Och telefonen ligger i jackfickan, så jag kan liksom inte ta upp den för att byta heller..).
Spänningen är olidlig och jag får nästan panik över att den aldrig börjar.
Då börjar den.
En sex minuter lång symfoni.
Beethoven.
Då kom tårarna.