sandra

Det bor bara gamlingar i vår trappuppgång.
Tror jag.
Och man kan lätt missförstå det här med gamla människor, att de skulle vara genomförstående och fridfulla.
Ta åt sig av kritik, kanske få dåligt samvete.
Men, jag är tveksam. För igår när jag skulle ner till tvättstugan satt två slarvigt skrivna lappar på bokningslistan.
De löd:
-HALLÅ!!! Det var inte städat när jag skulle tvätta! Någon har inte gjort rent efter sig!!!!
-Okej. Hm vänta, låt mig skriva upp det i min osynliga anteckningsbok...

Och jag kan inte hjälpa det, men tanken på att två gråhåriga tanter med rullator har skrivit det här, gör mig lite småfnissig.
Faktiskt.

Jag har ont i fötterna.
Och jag känner att det kan finnas två möjliga orsaker till det.
Den ena är det faktum att jag bar killing heels hela natten igår.
Den andra är att jag tog av dem när jag skulle hem, vid tresnåret. Och sprang hem i snön iförd endast nylonstrumpor.
Allt vad jag förmådde, det snabbaste jag kunde.
Det är möjligt att jag såg ut som en praktidiot.

Idag efter föreläsningen var jag hungrig.
Jättehungrig.
Och i min iver att ta min värmda matlåda ur mikron i samhällsvetarhuset, tappade jag ut allt.
Hela innehållet slängde sig på golvet och hånlog.
Hela ägaren till innehållet ville gråta.
För att undvika grinkalas, gick jag och köpte en kaffe istället.
Bra. Frid och fröjd. Alla kan råka tappa ut sin matlåda, det är okej ändå.
Men.
Jag spillde ut kaffekoppen också.
Och plötsligt var det inte okej längre.
Jävla jag.
Klantjävla jag.

Varendaste enda gång jag ser den där Nutrilettreklamen, så blir jag så irriterad.
För, vem säger så till sina kompisar?
Att "du kanske också skulle pröva"?
Vem?
Och att man som kompis, helt obrydd och till synes icke stött svarar: Jaa-aa, de ska jag absolut göra! (Leende, lycka, rosa moln och kärlek)
Bästa vän, puss puss puss.
Nej, dumt är vad det är.
Idiotreklam!

Att titta på fotboll på tv är... inte kul.
Att titta på animerade låtsasgubbar som spelar fotboll på tv kan vara snäppet värre

Tentan gick åt fasen.
Och det kändes kasst efteråt.
Då menar jag verkligen kasst.
K-A-S-S-T
Kasst som i underkänt.
Kasst som i omtenta den 18/2.
Men nu, efter att jag och Clara konsumerat ett okänt antal glas rödvin i ett försök att glömma tentajäveln, så känns det plötsligt inte så farligt längre.
Bara ordet "självkostnadskalkylering" känns ganska så festligt, känner jag.
Japp.

Det här har ni kanske förstått redan, men ni kan nog inte vänta er så mycket aktivitet här framtill Doom Day 20/1.
Hörs då!

Det är natten före tentan ifrån helvetet.
Och jag håller på att bryta ihop.
För, jag kan inte somna.
"Nähä", tänker ni. "Du är nervös inför morgondagen".
Men nej, så är inte fallet.
Faktiskt så är det jättemycket inte så som är fallet.
Utan faktum är att jag har ett antal störningsmoment.
Det första är att vårt brandalarm håller på att få slut på batteri. Det piper EN GÅNG I MINUTEN för att berätta det. (Som att jag inte fattat det efter de första tre timmarna liksom...) Och jag har inget nytt att stoppa in. Och jag vågar inte ta ut det gamla för att få tyst på fanskapet, utifall att det börjar brinna.
Dessutom tickar klockan (som jag inte ens lagt märke till innan Mikael påpekade det) i vad som känns som 700 decibel.
Och sak nummer tre är gruppen av folk som står utanför sovrumsfönstret och pratar.
Gapar.
Skriker.
Skrattar.
Sånt som är hur roligt som helst, MEN INTE UTANFÖR MITT FÖNSTER!!!
Och inte natten innan tenta.

Jag menar, de här tre sakerna är ju tillsammans ganska så störande.
Men, mina vänner, saknaden av timing slutar icke här.
För, som pricken över i:et valde våra ovanför-boende grannar (som helt klargjort att de har sovrummet precis ovanför vårt) att just i denna stund ta sig en rejäl omgång.

Japp.
Så jag ligger här.
Med en fredagsorkester.
Av ett tjutande brandlarm,
en störande ticktick-klocka,
vrålande människor
och gökande grannar.

Alltså.
Ja, jag vet inte.

Innan en tenta är livet... inte bra.
Innan två tentor, med sex dagars mellanrum, är livet..
Jag vet inte.
Jag skulle inte säga kasst, men...
Lite miserabelt.
Faktiskt.
Så därför, när jag idag fick en avi med budskap om att jag måste ta en promenad till Haga för att få igen min necessär, blev jag som lite... snopen.
Jag sitter liksom här, instängd i en lägenhet, med 5 olika böcker, miljarders anteckningar och Ann-Christines röst i mitt huvud som maler "och då säger dubbla bokföringens princip att..."
Och jag har knappt tid att gå på toaletten.
Så, käre Posten, Gud och alla andra med leveransinflytande: hur ska jag ha tid att hämta den?
Hur?

Svar kan skickas till Rågången 10b.
Gärna med direktpost, känner mig som sagt inte jättesugen på att promenera till Haga för att få veta.

Förresten, det var inte alls 18/1 när jag skrev förra inlägget.
Det var bara för cirkus en minut sedan.
Och jag vet inte hur man ändrar.
Justerar.
Fixar till.
Tur att jag hittade den där bladspenaten, annars kanske bitterfittan hade tittar fram igen.

Jag vet att jag kan vara en riktig bitterfitta ibland.
Utan någon egentlig anledning, jag liksom bara har såna dagar every once in a while.
Men sedan, någon gång i halvåret, har jag en sån där glad-dag. En lycklig jävla toppendag.
Helt utan skälig anledning, det med.
Idag, exempelvis, var det den billiga bladspenaten på ICA Maxi som orsakade den.

Tänka sig.

Jag sitter på tåget.
Till Umeå.
Och tanken är att jag ska vara här nu
i ett antal dagar.
Och jag är så oerhört, jättemycket, överjävligt irriterad.
På två saker.
Den första är att jag har åkt ifrån min necessär. Med alla mina kvinnliga nödvändigheter. Helvetes fans skit.
Jag ska alltså gå som Gud skapat mig ett tag framöver.
Och den andra, det är det faktum att jag faktiskt blir såhär upprörd över mitt misstag.
På riktigt.
Fan fan fan.
Det är liksom att mitt liv varit en stor lögn.
Jag är precis sådär löjligt fåfäng som jag alltid propsat på att jag inte alls är. För, jag sitter här och nästintill lipar över att jag inte kan måla på mig ett ansikte imorgon.
Nej, jag känner mig lurad.
Ledsen.
Kränkt.

Okej, jag fattar.
Sverige vann.
Jippie.
Tjoho.
Jättekul.
Men luuugn.
Lugn.

Möjligens möjligen kan det vara så att mitt lack of excitement beror på mannen som låg bredvid mig i sängen och jublade i tre timmar i natt.
Det fick mig liksom att känna mig... nöjd.
Nöjd på hockey.
Nöjd på överexalterade hockeyfantaster.
Liksom, nöjd.

Lagom till finmiddagen slog jag ner fin-blomkrukan hemma hos Mikaels föräldrar.
Den gick inte att rädda.
Däremot gick den i uppskattningsvis 526 bitar.
Fans helvete.
Jävla jag.
Jävla jävla jagjävel.

Vågade inte fråga vad den kostade.
Eller vart de köpt den.
Ville inte veta.

Adjektivet "lat" gavs en ny innebörd när jag föddes. Det är en av de få saker som jag verkligen vet. På riktigt, vet.
För, varför pluggar jag inte?
Varför öppnar jag inte boksatan?
Varför försöker jag mig inte på att åstadkomma en snitsig liten stapel?
Åh.
Åh.
Åå-ååh.

Nu måste jag. Verkligen.
Nu gör jag det. Okej.
Mm.
Nu.
Snart.
Jättejättesnart!
Garanterat inom en timme.
Två.

Okej, garanterat innan måndag.
Det blir bra.

Vad tydligt, påtagligt och definitivt det blir att jag försummat den här sidan, när jag inte ens kommer ihåg adressen.

Hej vänner. Kompisar. Älskade varelser.
Jag tänkte lite som så, att jag skulle börja blogga igen. Ni kanske kan se det som ett nyårslöfte.
Antar jag.
Iallafall, jag hade faktiskt tänkt att eftersom min aktivitet här under 2011 varit ungefär lika med intelligenskvoten hos en påse cashewnötter, kanske en årsresumé kunde vara på sin plats.
Så, här kommer några high lights.
Toppar.
Moments to die for.

Indonesien.
Världens bästa Indonesien, som fick mig att känna mig som världens sämsta människa (vilket iofs händer uppskattningsvis 3 gånger dagligen). Fast på ett annat sätt liksom. Ni vet, när man känner att man skulle kunna vara så mycket bättre än vad man är. Göra lite mer, leva lite finare, vara lite trevligare. Någon gång ska jag bli en sån där supermänniska som bara gör supergrejer.
Kan allt.
Vet allt.
Gör allt.
Som aldrig tänker på sig själv, utan bara skickar lådor med egenstickade strumpor till barnhem i Sibirien, köper getter till behövande i Sudan dagarna i ända och har 14 fadderbarn som jag hälsar på en gång i halvåret.

Studenten.
Såklart. Jag fick ju åka lastbil och sjunga Roger Pontare. Det bästa med den var ändå Blå Faran. Blå supersnabba extraspeedade Faran. Världens finaste cykel.
Min cykel.
Som någon skamlös dunderidiot valde att stjäla. Jag är fortfarande bitter över den förlusten och min fula biltemacykel ger mig inte häften så mycket tillfredsställelse som B F. Fans jävla Biltema.

Umeå.
Jag har ju faktiskt flyttat. Liten Sandra med stökigt rum har flyttat till stor stad och lägenhet. Helt galet ologiskt, men ganska fett ändå.

Givetvis skulle jag kunna nämna en massa fler saker. Bra saker, dåliga saker. Roliga saker, tråkiga saker. Tillochmed en hel del helt knäppa saker.
Men.
Nej.
Det gör jag inte.
Jag vill inte skrämma bort er det första jag gör, nu när jag ändå gett er en vink om att ni kan förvänta er en viss aktivitet här.
Så, det var det. Hejs!