All I have to do is think of me
Hög på morfin med en piggelin i varje hand.
Och jag tycker fruktansvärt synd om mig själv.
Och jag har ingenting att dela med mig av, eftersom att jag i princip inte får vara med om någonting.
Om ni inte vill veta någonting om mitt skrivbordsunderlägg.
Eller om tapeten i vårt vardagsrum.
Eller möjligtvis konsistensen på mitt bajs.
Isåfall så har jag alla detaljer.
Välkomna att fråga!
And I wonder if I ever cross your mind. For me it happens all the time.
Ni vet, ingenting särskilt.
Inget stort eller pompöst.
Bara jag, toaletten och lite galla.
Kravlös kärlek.
I get up on my feet and run, it's the usual beginning of a work day never ending.
Blandar alla låtar jag kan med varandra, och försöker få in toner ifrån hela repertoaren.
För, imorgon kan min sångröst vara borta.
Tänk om jag låter som en nasal gammal rökkärring?
Tänk om jag aldrig någonsin mer i mitt liv kan ta ton och tycka att,
fasen det här låter inte så jäkla dumt ändå.
Om det blir så,
så säg till mig.
Säg bara "Sandra, det kanske är dags att vara tyst. Du skrämmer barnen".
Jag kommer att förstå.
Möjligt att jag blir lite ledsen för en stund,
men jag lovar,
jag kommer att förstå.
The earth is just a dead thing you can claim
Vi har nästan kommit till det där stadiet då man använder smeknamn.
Ni vet.
Perre och jag!
För en mor som sjuknade in och för ett barn som aldrig kom
Just ja, på onsdag ska en snäll doktor skära ut mina halsmandlar.
Kanske får jag med mig dem i en liten gul goodiebag, såhär lagom till påsk.
Maybe in magazines, but you'll still be my star
För er som inte vet det så ligger det i direkt anslutning till hallen i vårt hus.
Det är inte ens en dörr mellan rummen, utan bara en stor bågformad öppning.
Japp, där sitter jag.
Nöjd med livet.
Och i hallen står min väska.
Med en handduk i.
Sen kommer mamma hem.
Säger inte ett enda ord om väskan.
Eller handduken.
Efter någon halvtimme säger hon, med stolthet i rösten, som om det vore någon satans bravad:
- Ja, nu har jag lagt din väska med en blöt handduk i under skrivbordet i datarummet.
- Ursäkta?
Inget svar.
- Men va? Varför gjorde du det?
- För att den har legat där sen igår.
- Jaha? Men jag sitter tre meter därifrån, kan du inte bara säga till mig?
- Nej.
Alltså, ibland undrar jag verkligen.
Är det så otroligt roande att visa att man har makt?
Att man minsann kan göra som man vill i sitt eget hus?
Och, om det nu är det, fanns det då ingenting häftigare att hitta på än att lägga in min handduk under skrivbordet?
Forgive me my weakness, but i don't know why
Golf + jag = inte bra.
En sån där simulator, där man låtsas att man spelar och får se var alla slag hamnar, men slipper gå 98 mil.
Det där med gången var förövrigt det enda positiva.
För, när vi kom dit så var det endast ett gäng femtioåriga gubbar i rutiga shorts och skjorta där.
Helvete, varför hade ingen sagt att det var dresscode?
VI ÄR PÅ ETT GYM, KLÄDSNOBBSIDIOTER! TAG PÅ ER TRÄNINGSKLÄDER!
Hursomhelst så började vi spela. Självklart skulle jag börja slå.
Åt helvete dåligt såklart, när jag väl träffade bollen.
Och så fortsatte det.
Och fortsatte.
Och jag var arg.
Sedan kom det ett äldre par och skulle spela mitt emot oss.
Då blev det fasen droppen.
För, tanten var uppskattningsvis 400 år.
Och hade golfkläder.
Golfskor.
GOLFKEPS!
Och hon värmde upp på den fjantiga låtsasranchen,
som om det skulle göra någon skillnad.
Perfekta slag.
Sedan stod hon och stretchade!
Stretchade!
Med klubban mellan händerna och vickade från sida till sida.
Tänjde lite här och där.
Sedan koverserade hon och gubben lite om vilka väderinställningar de skulle ha.
Lätt bris från öster, lite duggregn eller kanske strålande sol?
Alltså på riktigt, jag har aldrig känt mig så förödmjukad i hela mitt liv. Du, din golfkunniga gamla fossil, tog ner mitt självförtroende till botten. Jag hoppas att det blev orkan på eran runda, det skulle vara rätt åt dig!
I'm down on my knees, I want to take you there
Världens bästaste bästa jävla skor.
Provade dem.
Perfekt.
Betalade dem.
Perfekt.
Åkte hem.
Provade dem.
Inte perfekt.
Absolut inte det minsta satans perfekt.
För, kass-bajs-örskan har gett mig fel storlek.
F-E-L S-T-O-R-L-E-K
ÅH.
Ringde dit.
Nej, de fanns tyvärr inte i 38 längre.
Och nej, jag kan tyvärr inte få pengarna tillbaka.
Då, precis i det ögonblicket, så togs begreppet ondska till en ny nivå.
Jag hatar dig, kassörskajävel.
Because we need more hardcore
Egentligen.
Det här med att tänka,
det har jag funderat lite på.
Tänkt på.
Jag tänker aldrig. Okej, jag tänker, men jag tänker inte.
Ni vet, på riktigt tänker.
Tillexempel tänker igenom saker innan. Grubblar, väger för- och nackdelar.
Aldrig.
Jag funderar bara lite snabbt på det som just har hänt, och sen blir jag antingen sur eller glad eller ledsen eller arg.
Oftast arg.
Och det är ju dåligt.
Tragiskt.
Konstigt.
Fy dig Sandra,
var inte så jävla impulsiv.
Men, tänk om jag VILL vara impulsiv.
Tänk om jag SER tjusningen i att inte veta så jävla mycket om det som händer imorgon varenda dag.
Tänk om jag inte ORKAR sitta och överanalysera sannolikheten för olika utfall med hjälp av att dividera antalet gynnsamma utfall med de totala, och sedan reflektera över ifall alla utfall har samma procentuella chans att inträffa.
Tänk om jag tycker om att ha en reptilhjärna, med tankar som allt som oftast handlar om mat, sex eller sömn.
Det är väl inte så satans skadligt?
You and me baby ain't nothing but mammals
Alltså mycket träningsvärk, på riktigt.
Från lite afrikadans.
Vältränad tjej?
Vill inte genera henne, men jag hoppas att han tar hand om henne väl
Aldrig sett märket.
Aldrig sett nötterna.
Men, den var ju liksom öppnad, så någon hade ju smaskat på dem,
så jag tog en.
Smakade konstigt.
Tog upp en till.
Såg ut som en jordnöt med lite konstigt rött skinn.
Åt den med.
Smakade fortfarande riktigt konstigt.
Inte sådär salt och gott som nötter brukar göra,
utan mer... jord.
Så, jag tog upp påsen och tog en näve och stoppade in samtidigt.
Tänkte att det kanske skulle ge bättre smak om man åt många på samma gång liksom.
Men nej, ingen skillnad.
Helvete vilka konstiga nötter.
Varför har vi köpt såna?
Av en slump råkade sjag sedan se etiketten på framsidan
"Råvara för trädgårdens fåglar"
When your heart's shooting stars
JAG ÄR SÅ OTROLIGT JÄVLA KÄR.
HJÄLP MIG.
DET FÅR RÄCKA SÅ IDAG.
Your love is like a river, peaceful and deep
Köat på spottan:
I want it that way
All I have to give
God must have spent a little more time on you.
Hur kom jag tillbaka till -99?
Min pojkbandsfas.
Då jag var dödligt kär i Nick Carter och hade 38 affischer på Leonardo DiCaprio och kattungar med hatt?
Part of where I'm going, is knowing where I'm coming from
Missförstå mig inte,
Mikael är världens bästa på alla sätt,
men igår
när han på riktigt, helt seriöst trodde att det var Semla Lagerlöf (se stavning!!!) som uppfunnit det här med semlor,
så blev jag nästan lite fundersam.
