sandra

Att jobba kan vara ganska kul. Ibland.
Och ibland kan det vara ett sånt satans helvete att man vill slänga ölen i ansiktet på någon.
Gårdagen stämde bäst in på det sistnämnda.

Först kommer jag ensam till baren.
Börjar städa, ställa fram, fixa iordning.
Ingen annan kommer,
fin start.
Jag som inte ens vet hur man brygger kaffe.
Sedan börjar kaoset.
Maten tar slut.
Medelåldersgubbarna blir galna över att få vänta sju minuter på tacosås.
Kaffemaskinen funkar inte.
Och när den väl gör det så använder jag en 20-litersförpackning kaffepulver till tio liter kaffe.
Vill snyfta.
Säger ingenting, utan serverar det smarriga kaffet med sting till alla som vill ha.
Ingen ber om påfyllning.
En buss med 35 gäster som förbeställt kommer.
Maten är slut.
Lång, irriterad kö får snällt vänta.
Allt är mitt fel.
Jag kan inte planera.
Alla världens problem beror på mig.
Det är ju dåligt att man ska behöva vänta såhär!
Vi har ju faktiskt förbeställt.
Ska det vara så svårt att ställa fram mat?

Idioter.

En sextioplussare kommer fram:
-En jägermeister och ett leende, tack.
Ett leende.
LEENDE!
Varför i hela världen skulle jag vilja ge dig ett leende just nu?
Det är liksom det sista jag vill, på hela jorden.
Jag är en stressad, psykiskt instabil ung kvinna som är på vippen att lägga mig ner och pangdö,
och du ber om ett leende?