sandra

Ibland önskar jag verkligen att jag var lite coolare.
Modigare liksom.
Idag var en sån dag, när jag skulle behövt lite mer stake.

Grejen är den att jag har letat överallt efter ett speciellt linne.
Jag vet precis hur det ser ut och det är liksom ingenting jättesensationellt och ovanligt, utan ett helt vanligt (trodde jag) linne.
Självklart hittade jag inget...  
Tills jag kom till H&M! Där hängde det.
Tyvärr fanns det bara i en lilagrå äckelfärg, så lyckan över mitt nyfunna linne avtog lite.
Då kom jag på att jag ju faktiskt kunde fråga damen i kassan om det möjligtvis fanns ett likadant i någon annan färg.
Så det gjorde jag.

Det fick jag tydligen inte göra.
Det passade sig uppenbarligen inte.
Hon blev nämligen skitsur.
Förbannad.
Jag hann inte ens ställa frågan klart innan hon började sucka och titta på mig som om jag var dum i huvet.
med ett tyst nähä okej, förlåt.. men tack ändå gick jag därifrån.

helvete vad jag ångrar mig.
Varför sa JAG förlåt när det uppenbarligen var HON som hade glömt att ta sin klimakteriemedicin?
VA?
Och vad tänker jag när jag tackar för hjälpen?
jises vilken mes jag måste ha framstått som :(