sandra

Snart avlider jag av det faktum att jag sitter och läser om javanesiska övergångsritualer och Muhammadiya på ett satans lov.
Är det ett liv?
Har jag ett liv?
Finns det ett liv?

Min mobil har ställt om sig till mongo mode lagom till årsskiftet.
Och vår relation har försämrats betydligt.
Igår vägrade alarmsatan att gå igång, vilket ledde till att jag försov mig.
Och vaknade 13.05.
Skulle börja jobba 13.30.
Upp.
Irra.
Skrika.
- Varför så irriterad?
- Håll käften.
Mascara.
Strumpbyxor.
Svära.
Sura.
- Pizza?
- Men för i helvete, jag hinner inte äta nån jävla pizza!
Tre tuggummin.
Skor.
Hörs hej.

Förlåt alla ni som redan börjat planera min begravning.
Och bokat tvärflöjtsunderhållning och snittar till ceremonin.
Jag är inte död.
Har bara gått bananas i Åre med världens bästa folk.

Så nu vet ni läget.

Och skulle jag göra en topplista på de allra klockrenaste kommentarerna som i vanlig ordning hoppade ur så skulle den nog blir fem hundra sidor lång.
Ni får nöja er med tre klassiker som inte har slunkit ur minnet.

3. Ni norrlänningar kan ju för i helvete inte ens prata slang. Ni tar ju bara bort de sista bokstäverna.

2. - Vilket är Sveriges tredje vanligaste ord?
- Jag!
- Nej... men det har tre bokstäver!
- DU!!!

1. Du är inte ens en druva, du är ett jävla russin!

Blev toksugen på att improvisera ihop lite muffins.
Så det gjorde jag.
Det blev succé.
Tills jag gick totally bananas med glasyren
och förstörde allihopa.

Vad är det för fel på mig?
Varför kan jag inte bara läsa ett vanligt jävla recept,
och sedan följa det helt?
Varför måste jag alltid få snilleblixtar och slänga i en massa annat skräp?
Eller göra 20 liter glasyr och envisas om att allt ska på.

Vad fantastiskt det är att komma till skolan 08.00 och upptäcka att vi börjar 13.00
Och ännu mer fantastiskt att vara så otroligt satans lat att inte orka åka hem.
Utan bara sitta i aulan och äta clementiner i fem timmar.
FEM TIMMAR.
Jag sa ju det, fantastiskt.
Femtastiskt.
Idiot.

När mannen i mitt liv inte kan sitta bredvid mig och smeka mina öron med skönsång (Tack Gud, tack Umeå, tack mamma, tack alla för det!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!),
så passar jag på att umgås lite med man nummer två på kärlekslistan.
Världens bästa Håkan Hellström.
Och två steg från paradise.
Och jag bara njuter.
Och i 0,7 sekunder glömde jag nästan bort att sakna min fina Umeåkarl.
Skoja, det gjorde jag inte alls.
Såklart.
Men det gör det lite lättare.
Faktiskt.
Även om jag skulle byta ut Håkan vilken sekund som helst mot the real thing.

Men kanske inte riktigt sångmässigt.
För,
älskling det här är riktat till dig,
du har inte de där gyllene tonerna.
Jag är ledsen.
Och när du gav mig gåshud när du sjöng i somras,
så var det inte riktigt av välbehag.
Fast jag gillar dig ändå.
När du inte sjunger. ♥

Jag vill kräkas på allting just nu.
På att sitta i en ful lila t-shirt i soffan.
På att aldrig ha tagit ett bloss i mitt liv, men ändå hosta som en sönderrökt slemgroda.
På att ha för hög temperatur under tungan.
På att mina pungkulor till halsmandlar fortfarande hänger i svalget.
Och på att inte få åka till gymmet och träna tills benen skakar jäveln.

Alltså jag orkar inte.
o-r-k-a-r  i-n-t-e.
Jag pensionerar mig.

Mår som en prinsessa.

Fast tvärtom.

Hej världen!
Jag är inte död.
Bara toksjuk.
Hörs.

Jag, Jessica och Mattias ska stå för middagen.
Duktiga barn.
Så jag börjar med köttet vid halv fyra.
Eftersom att det ska förstekas och efterstekas och gosa till sig i all sås.
Efter drygt två timmar är det klart.
Mmmmmmmmm.
Jag är bäst.
Mästerkock.
Och helt slut på, det var ju jobbigt.
Så jag skär upp det, lägger det på en salladsbädd på ett stort fint fat,
och känner mig så otroligt jävla nöjd.
FASEN VAD FINT DET ÄR!
Sedan kommer Mattias in och ska fixa sallad.
Maten är ju liksom fixad, käk om fem minuter.
Ungen stöter till fatet.
Med köttet.
Som åker i golvet.
Och går i tusen bitar.
Spillror och sallad och kött över hela köksgolvet.
Jag bara gapar.
Och luften går ur mig.
Mina två timmars ren kärlek ligger utspridd på golvet.
Jag kan inte prata,
inte skrika.
Jag bara lägger mig ner och piper:
-Döda mä.

Då åker mamma på ica och köper rostbiff.

Somna kärringjävel,
somna.

Jag och Jessica sitter och kollar på olika recept.
Hon är 16.

Jessica: Alltså "fräs", jag hatar det ordet!
S: Va? Jaha, varför det?
J: Jamen, fräs? Vadå? Det är ju som ståfräs.
Tystnad.
J: Fast, vad betyder ståfräs?
Jag börjar skratta.
S: Hahahahahhahahahahha, va?
J: Jaa?
Jag skrattar ihjäl mig ännu mer.
J: Men, jag vet ju vad det betyder, men alltså.... Det där med håret? Håret står ju inte?
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHH, jag dör av skratt.
Kan. Inte. Andas.
S: Håret?
Jag piper.
J: Jaa? Håret? Eller..? Alltså vad betyder ståfräs egentligen?
Tystnad.
Gapskratt.
Skjut mig.

Jag känner mig inte riktigt i fas just nu.
Alls.
Inte alls.
Därför sitter jag och ser på Sjunde himlen och längtar tills jag och Mikael ska skaffa nitton barn och gå på söndagsgudstjänst.
Ungefär.

Den här veckan kommer bli The Week From Hell.
Och jag är inte djävulen, som kan bestämma och domdera över alla där nere i hettan.
Jag är den där fjollan.
Som har blivit nersläppt för kul.
Och som inte tycker det är det minsta kul själv.
Nitlott.

Det här är helt sjukt.
Jag går av bussen i Umeå.
För att gå upp till Mikael.
Det rör sig om en tiominuterssträcka som jag har gått fyra gånger tidigare.
Börjar dock med att fråga en gubbe om vägen.
För att vara på den säkra sidan.
Han pekar och jag börjar gå.
Finfint.
Efter ca 500 meter frågar jag en annan gubbe om vägen.
Visste ju liksom inte ifall jag hade gått helt rätt.
Men jodå, det hade jag
Känner mig hur nöjd som helst,
och funderar ut de kaxiga repliker jag ska komma med till Mikael sedan,
han som totaldissar mitt lokalsinne.
Pfft, jag skulle kunna bli kartläsare.
Går lite till. Känner inte igen mig alls,
men det hade jag inte förväntat mig heller.
Så jag frågar två tanter.
De pekar åt höger.
Jappjapp.
Det går bra det här.
Så jag går.
Och går.
Och går.
Men jag kommer inte fram.
Inte det minsta fram.
Så tillslut,
när jag är gråtfärdig över det faktum att det är 10 minus och jag går i söndriga converse samt att min väska väger ton, så frågar jag ännu en tjej.
Det här är alltså fjärde gången jag frågar om vägen.
- Ojoj, nu har du gått helt fel.
Då kom tårarna.
- Men jag gick ju rätt..
Hon tyckte synd om mig och sa att det ju inte var så lätt om man var där för första gången.
För det var det jag sa,
att jag aldrig varit där.
Det kändes bäst så.

Kände att det var dags för en julspellista på spottan.
Och det tar emot och krampar i magen när jag säger det här,
men Amy Diamond fick en plats.
Fan.
Förlåt.

Imorse hade jag tänkt låna Mickelitos mjukisbyxor.
Det var ju nationella skrivprov på agendan, så tänkte att det skulle vara lite cozy.
Och eftersom att jag inte hade några rena trosor hos honom så passade jag på att låna ett par fillingar också.
He-he.
Kallingar. På skolan.
Modemiss.
Menmen, ingen märker väl.
Så jag fiskade upp ett par ur garderoben.
Ett par som jag inte sett på länge.
Varför brukar han inte använda de här längre?
Perfekt, jag snor på mig dem så länge.
Och fattar fortfarande inte varför han inte brukar använda dem.
Så det går några timmar.
Uppskattningsvis 3.
Sedan kommer jag hem.
Och går på toaletten.
Och inser då varför han inte brukar använda dem.
Hålet, med en diameter på cirkus 10 cm talar för sig själv.

Som om det inte vore nog med att jag har förnedrat min kvinnlighet genom att sitta i aulan med mjukisbyxor och kalsonger.
De var tvungna att vara sönder.
Och jag överdriver inte,
hade jag haft ett paket så hade det ramlat ur.
Så stort var det.

Det här med helg har jag tänkt en del på.
Egentligen så borde det räcka att gå ett extra varv runt stan när man går från skolan på fredag eftermiddag.
Och sedan gå tillbaka igen.
Då är det ju i princip måndag morgon.