sandra

"Är det sant att om jag verkligen vet något, så kan jag inte ha fel? Och innebär det att jag inte vet någonting alls, eftersom att jag alltid kan ha fel?"

Alltså på riktigt, jag orkar inte.
Jag vet inte och jag bryr mig inte.
"Finns det en yttervärld?"
"Hur vet du att du vet något?"

Apropå efterrättsbuffé, nämnde jag att jag ska på en sån idag?
Jag. Efterrätt. Buffé.
BUFFÉ!
Inser ni?
Fattar ni?
Jag gråter av tanken.
Gråter, lipar, skakar av tanken på att jag, om sisådär en timme, kommer sitta på harrys och ha en buffé av allt det jag lever för framför mig, redo att ätas.
Bönandes.
Ät mig. Fröjdas av mig. Gör slut på mitt liv
Och jag ska med glädje besvara varenda bön.

Jag: Jag älskar dig tillochmed mer än efterrättsbuffé!
Mikael: Hahahaha. Du? Kul. Det tror jag inte på.

Har tänkt på en sak, när vi ändå är inne på det här med familjemedlemmar.
Min pappa.
Padre.
Fader Abraham.
Han är crazy när han ser på hockey.
Galen.
Svär.
Skriker.
Ber spelare dra åt värmen.

Och min fundering är, skulle han låta likadant om han satt där i soffan helt ensam?
Han, lite popcorn och ingen annan.
För ingen tar ju någon notis honom nu ändå?
Skulle han ändå sitta där och kommentera?
Säga helt onödiga saker som "så missar han pucken", fastän alla i rummet kan se det själv.
Kalla spelare för "jävla blöja"?
Slänga ur sig lösa frågor om ifall domaren aldrig någonsin spelat hockey själv, som ingen orkar svara på.
Säga "titta på Ritchie!", fastän ingen bryr sig om att titta.

Skulle han vara tyst om han var själv?
Eller skulle han sitta där som en schitzofren tokas och fråga saker och ge uppmaningar till popcornskålen?

Varför har min lillebror "julgran på toast" som lösenord på sin dator?
Vad hände?
Vart blev det fel?
Fel i DNAkedjan?

Mikaels kompis blev just väckt av en galen tokringande flickvän.
Lördag morgon.
Stackarn, tänker ni.
Vilken jobbig tjej han måste ha.
Men nej.
För faktum är att det inte var hans egen flickvän som ringde som en galen psykopat.
Det var Mikaels.
Häng mig.

Nu har mitt saneringsbehövande fanskap till kaffemugg gått bort.
Försvunnit.
Sagt tack och hej.

Den råkade åka i golvet.
Och spricka.
Det var kanske lika bra,
för allas skull.
Och om jag inte är sjuk lika ofta nu, så kan det kanske ha med det att göra.
Att jag slipper dricka ingrodda baciller och mögel.

Det finns två saker som jag tycker är riktigt otroligt vidrigt.
Det första är folk som visar stjärtskåran. Jag menar, när man är på vippen att visa själva utrustningen,
bakifrån(!!!!),
så är det kanske dags att dra upp byxorna? Eller?
Och det andra, det näst intill lika äckliga, är min kaffekopp på skolan.
Den står i mitt skåp.
Inte diskad sen i höstas, men använd varje dag.
Vit med hundar på utsidan, bruna streck och fläckar på insidan.
Vidrigt.
Fullkomligt vidrig.
För att inte nämna den lilla kaffesumpen i botten som är fastklistrad.
Slurp.

Man kan tro att ordet ös defineras som någonting i likhet med "att intaga alkoholhaltiga drycker med sina vänner tillsammans med sällskapsspel och god musik, för att vid senare tidpunkt transporteras till krog med en undre åldersgräns och dansa rumpa på borden".
Men nej.
Nej.
Nej.
Åter nej.
Ös, mina vänner, är att sitta hemma med sina päron och peta naveln framför en kass film.
Ös är inte att njuta.
Suffer is everything.

XOXO
Emogirl

Det ploppar upp fler och fler bilder från första parken,
och jag bli så dödligt nostalgisk.
För det var ju stort det där med parkendebuten.
Att ha förfest med fanta och morotsstavar
och älska ballerinaskor.
Sjukt stort.
Galet stort.
Nästan i klass med ett bröllop.

Fast, kanske inte som det där megabröllop som jag har tänkt mig.
Där jag kommer in på en vit häst i kyrkan och Mikael står och sjunger italiensk opera framme vid altaret.
och jag flyger ner från hästen med mina vita änglavingar,
samtidigt som en gospelkör kommer neråkandes genom taket och doar.
Med flygande, självspelande harpor som sätter igång när han ger mig en kyss.
Och en vit duva som kommer flygandes med ringen när han knäpper med fingrarna.

Men kanske ungefär som ett vanligt bröllop.
Med präst, ring och lite riskastning.
Ja, ungefär så.

Snart avlider jag av det faktum att jag sitter och läser om javanesiska övergångsritualer och Muhammadiya på ett satans lov.
Är det ett liv?
Har jag ett liv?
Finns det ett liv?

Min mobil har ställt om sig till mongo mode lagom till årsskiftet.
Och vår relation har försämrats betydligt.
Igår vägrade alarmsatan att gå igång, vilket ledde till att jag försov mig.
Och vaknade 13.05.
Skulle börja jobba 13.30.
Upp.
Irra.
Skrika.
- Varför så irriterad?
- Håll käften.
Mascara.
Strumpbyxor.
Svära.
Sura.
- Pizza?
- Men för i helvete, jag hinner inte äta nån jävla pizza!
Tre tuggummin.
Skor.
Hörs hej.