sandra

Det här är helt sjukt.
Jag går av bussen i Umeå.
För att gå upp till Mikael.
Det rör sig om en tiominuterssträcka som jag har gått fyra gånger tidigare.
Börjar dock med att fråga en gubbe om vägen.
För att vara på den säkra sidan.
Han pekar och jag börjar gå.
Finfint.
Efter ca 500 meter frågar jag en annan gubbe om vägen.
Visste ju liksom inte ifall jag hade gått helt rätt.
Men jodå, det hade jag
Känner mig hur nöjd som helst,
och funderar ut de kaxiga repliker jag ska komma med till Mikael sedan,
han som totaldissar mitt lokalsinne.
Pfft, jag skulle kunna bli kartläsare.
Går lite till. Känner inte igen mig alls,
men det hade jag inte förväntat mig heller.
Så jag frågar två tanter.
De pekar åt höger.
Jappjapp.
Det går bra det här.
Så jag går.
Och går.
Och går.
Men jag kommer inte fram.
Inte det minsta fram.
Så tillslut,
när jag är gråtfärdig över det faktum att det är 10 minus och jag går i söndriga converse samt att min väska väger ton, så frågar jag ännu en tjej.
Det här är alltså fjärde gången jag frågar om vägen.
- Ojoj, nu har du gått helt fel.
Då kom tårarna.
- Men jag gick ju rätt..
Hon tyckte synd om mig och sa att det ju inte var så lätt om man var där för första gången.
För det var det jag sa,
att jag aldrig varit där.
Det kändes bäst så.