sandra

Good evening reality, this is the forest calling.

Som den friluftsmänniska jag är känner jag mig riktigt nöjd över min förmåga att packa inför en tripp till skogarnas skog, byarnas by, ödets ödeland - våran sommarstuga.
Packningen pågick under den tiden det tar för min farfar att åka hemifrån sig till vårat hus.
Vilket uppskattningsvis är ca 49,7 sekunder.
På den tiden hann jag få ner ett par mjukisbyxor och två par trosor.
Och inget mer.
Ingen tandborste.
Ingen tvål.
Inga ombyteskläder.

Fräsch tjej.
Fett fräsch.

ALLT SOM HAR MED TEKNIK, ELEKTRICITET, MOBILTELEFONI ELLER BATTERIER UTESLUTS HÄRMED FRÅN MIN ATT-STÅ-UT-MED-LISTA PÅ OBESTÄMD TID!!!!

I genomsnitt förekommer äckelpäcklets äckeldag ungefär två gånger per termin.
Och imorgon kör vi igen.

Jepp, det är dags för pyttipanna i skolbespisningen.

Imorgon är alltså dagen då alla smarta skolkar och sitter hemma och käkar godis.
Och alla pluggisar går till skolan och blir matförgiftade.
Nedrans otur att man ska ingå i det sistnämnda.

Såhär går det till när pappa får för sig att klaga på nånting:
Han: SANDRA, du måste plocka undan från diskbänken när du har ätit!
Jag går dit. Säger inget.
Beslutet om att knipa käft var tydligen felaktigt, för han fortsätter:
Du förstår väl att det inte kan se ut sådär?
Jag: Ja..
Det var tydligen också fel svar, för han är fortfarande inte nöjd:
Det är väl inte så jobbigt att ta undan efter sig?
Jag: Men nej, förlåt!
Han: Vadå förlåt? Jag ville ju bara att du skulle ta bort lite.
Jag: Jaja.. men det är ju inte ens mycket!
Han: men det spelar väl ingen roll, du kan väl ändå ta bort!!

Jahapp, okej.
Jag ska inte vara tyst.
Jag ska inte hålla med.
Jag ska inte säga förlåt.
Jag ska inte försöka bortförklara mig.
VAD SKA JAG GÖRA FÖR ATT MÄNNISKAN SKA VARA NÖJD?

Nä, när jag får barn så ska jag aldrig gnälla.
Och definitivt aldrig fortsätta gnälla när barnen är lydiga och gör som jag säger!

Nu sitter jag på spanskalektion
iförd hörlurar som frambringar cs-människan i mig
och låtsaslyssnar på ett radioprogram
om homosexualitet i Uruguay.

Om djävulen hade haft ett favoritämne så hade spanska definitivt varit en stark kandidat.

Att jag har sån tur när det gäller lotterier nuförtiden.
I lördags vann jag en kamera och idag en teckning.
Två storvinster på tre dagar.
Galet.

För det kom två småflickor i sexårsåldern (en söt, en mindre söt) och ställde sig på vägen utanför våran uppfart.
De vill sälja lotter från ett egetkonstruerat lotteri.
Mamma: Vad kostar lotterna då?
Dom: Tio.
M: Jaha, vad kan man vinna då?
D: Dom här! säger den ena och visar upp några teckningar ritade med blyerts. 
M: Jaha okej, men har ni sålt många lotter?
D: Nej, ingen... vi vågar aldrig ringa på!
M: Nähä okej, men jag köper väl en lott då..
Vi vann.
Vinsten var valfri teckning och jag fick välja.
Det blev ett hjärta med lite kludd bakom.
Den enda i sortimentet i färg.

Skolfoto.
Helvete.

Jag blev jättefin.
Som alltid.
För jag stod längst ut, i svarta kläder och såg helt förstörd ut.
Grinfärdig,
sur,
arg.
En barnunge som surade över att få fel plats.
Stackars tappat barn!

Ibland blir jag så galet arg på mig själv.
Förbannad kanske.

För, varför måste jag vara en satans mes för?
Igår hamnade jag i två not-time-to-be-a-coward-situationer, och båda slutade likadant.
Jag sitter tyst och håller käften och låtsas att jag inte bryr mig.
Inte hör.
Än fast jag bryr mig.
Och har utmärkt hörsel.

Fan vad irriterad jag är.

Nästa tisdag väntar en välbehövlig fikafrossa (täckmantel: stavgångsdag).

Om jag inte drunknat under spanska soldater i Kosovo och Ethnomethodology vill säga.
Läxor rullar in dom de ska, det går (inte så mycket värst) bra nu.

Mikael kom hit igår och vi skulle titta på fotbollen.
Lagom till matchstart så satte jag mig på fjärrkontrollen och hela tvn blev svart.
När tvn gick igång igen hade hela första halvlek gått.
Smidig tjej.
Graciös, så att säga.

Nu har jag suttit med svenskauppgiften i en timme non-stop.
Och jag vill bara radera alltihop.

Jag som trodde jag var skilled i svenska.
Jag trodde fel den här gången också.

På samhällskunskapen har vi fått en uppgift som heter Break the pattern. Den går ut på att i grupper göra saker som sticker ut från normerna.
Bryter emot oskrivna regler.
Vi ska bete oss som efterblivna stördon, kort sagt.
Så idag gick vi ner på stan för att plocka fram våra sides of a retard.
På min lott föll att sätta mig vid samma bord som några som satt och fikade. Så ja, vi såg ut ett par i 50årsåldern som offer och jag gick fram. De andra satte sig en bit bort för att kolla rektionen hos försökskaninerna. Till saken hör att på den enda lediga stolen hade de lagt en bricka.

- Är ni klara med den där? frågar jag och pekar på brickan.
- Eh, ja?
Så jag tar brickan, lägger den på bordet bredvid och sätter mig på stolen.
Och är tyst.
Tittar inte på dem, säger ingenting.
- Jaha.. har du slutat skolan eller? frågar gubben efter ett tag.
- Japp.
- Ok.. och, eh, då sätter du dig bara här och spanar eller? fortsätter han och tittar på mig som om jag var fem år.
- Jo.
Nu öppnar tanten bredvid honom munnen:
- Jaha, alltså väntar du på någon eller?
- Nae.
Kort harkling.
Dom tittar på varandra.
Jag vill dö.
Ingen säger något, gubben sörplar kaffe.
Tanten harklar sig och frågar igen:
- Så du har inga kompisar som ska komma och möta dig eller?
Nu låter det inte längre som att de pratar med en femåring.
Nu låter det mer som en handikappad femåring.
Utvecklingsstörd.
- Näe, inte det.. svarar jag och fortsätter titta upp i taket och ner mot gallerian.
Fan vad jag ångrar mig.
Varför vill jag skämma ut mig såhär?
Helvete.
Det går några minuter. Många minuter.
Båda två vill gå därifrån, det märks, men det gör dom såklart inte.
Istället sitter de kvar där med sina nyfunna retardvän och harklar sig och tittar på varandra.
VAD FAN GÅR DOM INTE FÖR?!
Vi sitter där ett tag till.
Emma gör tummen upp.
Mitt inre gör tummen ner.
Långt ner.
Satan vad pinsamt.
Efter 19 år går dom.
- Jaha, tack då.. säger gubben.
Tanten säger inget. Hon harklar sig bara.

Offentliga toaletter måste vara Påhittet från helvetet.
För det är så äckligt.
Så otroligt satans äckligt.
Det är konstaterat.
Fastställt.
Det är äckligt att dela toaletter med gamla tanter och snuskbarn.
Punkt.
Men min undran är; när det finns saker som uppnår den nivån av fullkomligt äckel som dessa toaletter gör, varför höja snuskstatusen ännu mer genom att ta bort toalettlocket?
Liksom ta bort det enda som skyddar allt snusk i toaletten ifrån att flyga omkring när man spolar?!
Ut på människorna.
Tänk alla baciller och äckelpartiklar som virvlar upp och sätter fast sig i håret och på kläderna och..
Det är så vidrigt att jag får gåshus.
Nåkt.
Idiotiskt.

På schemat idag stod IC-games.
Vi vann.
Jag var med på en gren, stövelkastning.

Efter ett uppmuntrande Grabba ett hårt tag om den och ta ett ordentligt grepp runt hela från Evelina, så gick jag fram och skulle kasta.
Och iväg for den.
Uppåt.
Bakåt.
Duns, två meter bakom mig och ungefär 3-4 meter snett.
Vi kom sist i den grenen.

Hm, då skulle man ju kunna tro att vi var tvungna att kasta stöveln mellan benen och över ryggen.
Jag menar, då kan det väl (NÄSTAN!) vara förlåtligt med ett sånt kast
men icke.
Vi stog vanligt.
Med en vanlig stövel.
Och kastade den som vanligt (förslagsvis framåt)

När vi sedan skulle välja några som skulle kasta tennisboll var klassen ganska enig:
INTE SANDRA!