sandra

Jag skulle nog säga att jag fortfarande är nykär.
Helvimsig.
Yr i hjärnan.

för, Nils Mikael Sellin, du är min dröm  ♥
en sån som liksom inte borde kunna finnas egentligen.
Åh vad jag tycker om dig!

Jag kan ha varit med om mitt livs pinsammaste händelse idag.
Och då har jag varit med om många pinsamma händelser i mitt liv.

För det är så att jag har legat hemma hos Micke så gott som hela helgen. Och det är precis vad vi har gjort - legat.
Varit sjuka, tyckt synd om oss själva och ja, legat. Duschar, speglar och liknande har därför känts överflödiga,
vi har ju som sagt legat.
Varit dödssjuka.
Men, idag tog jag det mogna initiativet att jag nog borde fara till skolan imorgon.
Trots mitt dödliga tillstånd.
Därför var jag av förståeliga skäl tvungen att pallra mig hem. Så, pappa hämtade mig och jag var tvungen att klä på mig. Utstyrseln för dagen (och övriga helgen) var pappas tröja i storlek L och mina nopprigaste mjukisbyxor. En fulländad outfit med andra ord.
I bilen säger pappa att vi måste åka förbi kebabhouse och hämta kebab åt Mattias och ber att jag ska gå in och hämta den. "Den är redan beställd så det är bara att gå in och betala".
Jahapp.
Okej.
Han ger mig precis jämna pengar och jag går in och möter döden.
För det var det.
Hemsk. Horribelt. Förjävligt.
För där kom jag; i pappas tröja, fula mjukisbyxor, slekt hår som inte tvättats eller borstats på flera dagar in på kebabhouse för att hämta EN kebabtallrik.
Folk tittade inte,
dom glodde.
Och viskade.
Och jag önskar att jag hittade på allt det här för att få det att låta bättre, men det gör jag inte.
För jag skämdes.
Och budskapet till människorna där inne måste ha varit något i stil med "Tyck synd om mig, jag lever min kris. Jag har inga vänner och ingen tycker om mig så därför äter jag skräpmat i min ensamhet. Jag är fattig och har inte råd med nya kläder eller schampoo och jag har precis lyckats skrapa ihop jämna pengar till en kebabtallrik som jag ska äta i trappuppgången där jag bor."

Halva familjen är sjuk och släkten ska komma hit och äta tårta.
Det vore lite småbusigt att nysa i tårtan och se vad som händer,
se om det får någon effekt liksom.
Jag menar, lite roligt måste man väl ändå få ha.

så det är dags att komma nu?
I september.
Ni har inte tänkt på att det kanske är cirkus två månader för sent?
Det var i juli vi ville ha er...

Jag har tänkt på en sak.
Talet 15, det är ett ganska vanligt förekommande nummer.
Det är nästan så att man skulle kunna kalla det heligt faktiskt.
Jag menar, man blir straffmyndig vid 15.
Och byxmyndig.
När man är 15 får man köra moppe.
15 är antalet outgivna spår på Kents box 1991-2008.
15 var numret Ida kungen Carlsson hade på ryggen under sitt storhetsår.
Våra kortaste skoldagar är till 15.00
Det finns 15 Ben&Jerrysorter i Sverige.

och, 15 är ´väl antagligen det antal min besöksstatistik kommer sjunka med om dagen om jag inte börjar skriva vettigare inlägg inom en snar framtid..
hoj

När jag äntligen tagit mod till mig och tagit på mig den vit- svartrandiga tröjan, som förövrigt ägs av 97% av alla tjejer mellan 5 och 60, och accepterat det faktum att jag är så tragiskt fantasilös att jag måste köpa likadana kläder som alla andra,
så häller jag kaffe över hela mig och problemet är ur världen.

Har starka aningar om att det kan ha varit ödets sätt att straffa min "wannabe a striped clothed nobody" - stil.

Om en halvtimme går bussen in till stan och Mikael klev just in i duschen.
Känns som en högoddsare att vi hinner med den.

Regnet förstör fantasin har jag hört.

Och idag regnar det.
Och jag känner mig nog rätt så (otroligt, uberväldigt) fantasilös.
så det kanske stämmer.