sandra

Jag kan ha varit med om mitt livs pinsammaste händelse idag.
Och då har jag varit med om många pinsamma händelser i mitt liv.

För det är så att jag har legat hemma hos Micke så gott som hela helgen. Och det är precis vad vi har gjort - legat.
Varit sjuka, tyckt synd om oss själva och ja, legat. Duschar, speglar och liknande har därför känts överflödiga,
vi har ju som sagt legat.
Varit dödssjuka.
Men, idag tog jag det mogna initiativet att jag nog borde fara till skolan imorgon.
Trots mitt dödliga tillstånd.
Därför var jag av förståeliga skäl tvungen att pallra mig hem. Så, pappa hämtade mig och jag var tvungen att klä på mig. Utstyrseln för dagen (och övriga helgen) var pappas tröja i storlek L och mina nopprigaste mjukisbyxor. En fulländad outfit med andra ord.
I bilen säger pappa att vi måste åka förbi kebabhouse och hämta kebab åt Mattias och ber att jag ska gå in och hämta den. "Den är redan beställd så det är bara att gå in och betala".
Jahapp.
Okej.
Han ger mig precis jämna pengar och jag går in och möter döden.
För det var det.
Hemsk. Horribelt. Förjävligt.
För där kom jag; i pappas tröja, fula mjukisbyxor, slekt hår som inte tvättats eller borstats på flera dagar in på kebabhouse för att hämta EN kebabtallrik.
Folk tittade inte,
dom glodde.
Och viskade.
Och jag önskar att jag hittade på allt det här för att få det att låta bättre, men det gör jag inte.
För jag skämdes.
Och budskapet till människorna där inne måste ha varit något i stil med "Tyck synd om mig, jag lever min kris. Jag har inga vänner och ingen tycker om mig så därför äter jag skräpmat i min ensamhet. Jag är fattig och har inte råd med nya kläder eller schampoo och jag har precis lyckats skrapa ihop jämna pengar till en kebabtallrik som jag ska äta i trappuppgången där jag bor."