sandra

Idag har jag för första gången på mycket länge
(uppskattningsvis sedan grottmänniskorna upphörde)
varit ute och sprungit.

Det var något av en lättnad faktiskt.
En svettig lättnad.

Det värmer verkligen i själen när jag ser en bil stå parkerad tvärsöver en parkeringsruta.
Och när jag sedan ser en ännu värre parkering några meter bort, så är dagen liksom gjord.
Lyckan fullbordad.

För det ger liksom en kick.
Det är inte bara jag som är värdelös på det här med bilar.

Tänk att det är ett helt halvår sedan vi åt semlor i ditt kök.
Och drack kaffe i muggar utan öron.
Och misslyckades med att se en film..
Och jag ringde till Malin och var helt galen efter.

Listan över kärlekar i mitt liv har utökats idag.

Mikael ligger kvar på förstaplatsen förstås,
med ganska stor marginal.

Tvåa kommer yoghurtklumpar.
Ni vet de där klumparna som man kan trycka ut ur förpackningen när den nästan är slut.

Och trean, den skrev in sig idag.
Trean är nämligen en cykel.
En blå, rostig, ranglig herrcykel.
Den lycklige ägaren till den fina cykeln är en kompis till Jessica och jag passade på att låna den lite när jag skulle cykla till kvantum idag.
och jag är helt såld på den!
Man skulle nog kunna säga att den tog mig med storm.
för VILKET RULL!
VILKEN SADEL!
VIKEN PAKETHÅLLARE!

Du kan inte matcha världens finaste Mikael
och du har en bit kvar till yoghurtklumpsnivå
men du är god trea.

Jag har fått en ny favorit på jobbet, såhär sista veckan.
Brynolf heter han.
Det är en cool'en prick.
Flintskallig är han också.

Min tröja luktar jättemycket Mikael.
kanske för att det är hans.
eller för att jag saknar honom.
eller för att en norsk människa verkar ha blivit besatt av honom.
Vet inte om jag ska be honom hålla käften om människan eller välkomna honom till klubben.

Att damma rena fönsterbrädor, torka blanka golv och putsa skinande datorskärmar hela dagarna sätter tydligen sina spår.
För idag, när jag kom hem och såg mitt eget kaosartade rum, så brann det.
Och då har ett stökigt rum varit min verklighet i 17 år.
och jag har varit nära till tårarna varenda gång någon påpekat att jag kanske borde plocka undan.
för "jag gillar det stökigt"

men idag gick det inte längre.
Idag var nog lite av The D-day.
Ja, jag storstädade i närmare två timmar.
Inga uppehåll.
Inga kafferaster.
Slit och damm och helvetesskap i 120 minuter.

11 dagar tills jag slutar jobba.
Lika många tills sex månader ♥
29 dagar tills skolan börjar.
150 dagar tills julafton.
226 dagar tills jag blir 18.

och ja, efter det går det väl utför,
man blir rynkig efter 18 har jag hört.

Det är såna här helger som jag älskar mitt liv.
Tokbra sällskap och en sexmånadersbebis,
vad mer kan man begära?

Vem vill ha sol när det kan regna, blåsa och vara kallt som i självaste oktober?

Nä fy, tanken på sol och värme äcklar mig verkligen...

Ännu en checkpoint i livet avklarad.
En milstolpe passerad.

För nu har jag också blivit bajsad på av en fågel.
Det var under promenaden hem till Ida som det smärre miraklet inträffade.
Fågeljäveln dök, skrek och bajsade i min nacke.
Och nej, det kändes inte riktigt så bra som jag hade föreställt mig.
Inga änglakörer eller hallelujahkänslor.
Inte ens en lättnad av att äntligen veta hur det känns.

En riktig besvikelse med andra ord.

Kategorin Livsförstörande irritationsmoment har fått tillökning.
Nyförvärvet heter människor som har godisskålar på sina kontor under semestern.
Jag menar, varför har ni choklad liggandes i en skål på jobbet när ni ändå inte är där?
Vad gör den för nytta?

Jo,
förutom att sänka humöret ännu mer på en stackars fattig sommarjobbare - ingen.
Det är liksom som ett slag i ansiktet.
Jag lägger ner mitt hjärta och själ i att städa era satans kontor och ni ställer fram och visar upp era godisskålar.
Elaka människor.

Hoppas chokladen smälter, det skulle vara rätt åt er.