sandra

Alltså seriöst.
Jag avlider av skratt.

Sugen på salami?
Jag är svaret till din bön.

Idag kommer Mickus hem.
Och jag har nästan lite sådär nykärpirr i mig nu.
Lite sådär som när jag valde tuggummismak i en halvtimme,
funderade på vilken färg som var bäst på strumporna
och undrade om det var bättre att komma 10 över eller kvart över.
Det är rätt så mysigt faktiskt.

Eller ja, inte riktigt så.
Men ungefär.

Ni vet när man verkligen verkligen ångrar någonting?
När det liksom är det enda man tänker på,
och man fattar verkligen inte hur i hela satans tjoppas man kunde göra sådär?
Så, precis så, känner jag nu.
Fylld av ånger och illamående och rädsla över att för all framtid betraktas som en mes.

Händelsen ägde rum i Nolaskolans matsal.
Idag, torsdagen den 14 Oktober.
Jag och Maja står med varsin tallrik fylld med köttfärs och majs och ost och allt vad det är.
Vi vill hitta ett ledigt bord.
Då ser vi att några klasskompisar sitter en bit bort, och ser ut att vara färdiga att gå.
Så vi går fram dit och frågar om de är klara så att vi kanske kan sätta oss där istället.
Japp.
Jopp.
Yes.
Funkar fint.
Så medans de ställer sig upp och lämnar bordet så står vi bredvid och väntar.
Jag menar, det är väl det normala liksom?
Att man snällt väntar bredvid så att de kan lämna bordet i lugn och ro.

Nä, då kommer en etta. En liten etta med tandställning och svampfrisyr,
och sätter sig vid bordet.
Helt ensam.
Precis när vi ska sätta oss, vi är liksom påväg att ställa ner brickorna.
Då kommer han.
Ålar sig in och sätter sig.
Och vi glor på honom.
Och på varandra.
Och fattar lika mycket som när Kerstin lyser på OH:n uppe i taket.
NÄ NU FANS JÄVLAR SKA HAN FÅ, tänker jag.
Men, istället för att fans jävlar ge han, så går vi därifrån utan ett ord.
Som två mesar.
Och sätter oss vid ett annat bord.

Alltså fattar ni, vi lämnar bordet som vi tänkt att sätta oss vid, på grund av en svampetta?!
Det är ju sjukt.
Galet.
Och nu kommer vi alltså få leva med det här i resten av våra liv.
Vi vek ner oss för en etta.
EN ENSAM ETTA!
Jag är så chockad så jag vet inte vars jag ska he mig.
Och jag skäms.
Skammen sköljer verkligen över mig som den köttfärssås jag hade velat hälla över den satans bordstjuven.

Kan någon berätta, varför har jag ingen respekt?
Är det liksom ingen som har hajat det här med att man ska vara rädd för treorna?
Är jag inte respektingivande?
Någon man inte vill mucka med?
Lever jag i förnekelse?

Fick även veta att den lilla ettan heter Einar.
Helvetes fan, ägd av en Einar.
Life sucks.

Det töntigaste jag vet,
jag menar det absolut töntigaste töntiga,
är verkligen när amatörrappare byter artistnamn.
Alltså jag fattar inte.
Och jag vet inte ens om jag vill fatta.
Och när det händer liksom fem gånger.
VA?
Vad är det för fel?
Det här jävla satans fenomenhelvetet är det värsta jag vet.
Sluta. Byta. Namn.
Alternativt,
- Skaffa. Inget. Artistnamn.
- Rappa. Inte.
- Ha. Ditt. Artistnamn. Som. Något. Privat. Som. Bara. Du. Känner. Till. Och. Smaka. På. Det. Mellan. Läpparna. I. Sängen. Innan. Du. Somnar. I. Ensamhet.

Jag menar vadå, tänk om en riktigt känd artist skulle göra så?
50 cent byter namn till Black Butterfly, bara sådär.
Det skulle ju sitta riktigt fint.

Det enda som möjligtvis kan tänkas vara värre än att byta artistnamn hejsan svejsan,
är att sitta och reta upp sig över det i en amatörblogg.

Jag är inte tjejen med timing.
Det är bara så, och det kan nog de flesta skriva under på.
Faktum. Punkt.
Idag var inget undantag.

Jag skulle nämligen ta en springtur.
Känna på pulsen lite efter all förkylning.
Good girl, tyckte jag.
Så jag börjar springa. Det känns rätt bra i början.
Jag möter en annan löperska och vi ger varann den där fan-vad-grymma-vi-är-som-springer-och-inte-går-som-de-andra-latmaskarna-blicken.
Det känns bra, jag får upp självförtroendet.

Sedan går det utför.
För det första går det riktigt tungt, jag har ju liksom inte varit ute och sprungit på flera veckor.
Sedan blåser det också.
Och det är liksom ingen liten vindpust som smeker kinden,
utan en smärre tyfon.
Motvind, såklart.
Så jag flåsar som en galning, får knappt in något syre eftersom att det blåser orkan rätt in i käften på mig och är inte alltför långt ifrån att blåsa ner i vattnet.
Det går med andra ord helt förträffligt.
När jag har kommit till kortsidan på sjön och ska springa tillbaka, så tror jag på fullaste allvar att mitt liv är på upphällningen.
Det-är-så-jobbigt!
Och den enda anledningen till att jag fortsätter att springa är musiken. Jag har liksom en tvångstanke när jag springer att jag alltid måste springa i takt till nånting.
Så Eva Simons är min räddare.
Sedan tar låten slut.
Och en ny ska börja.
Och jag känner verkligen hur jag måste måste måste ha en uptempo låt för att jag ska klara av att springa.
(inflik - jag klickar alltid på blanda, så det kan komma vilken låt som helst. Och telefonen ligger i jackfickan, så jag kan liksom inte ta upp den för att byta heller..).
Spänningen är olidlig och jag får nästan panik över att den aldrig börjar.
Då börjar den.
En sex minuter lång symfoni.
Beethoven.
Då kom tårarna.

Tänkte slå på stort och laga en lördagsmiddag till mig själv.
Eftersom att jag är ensam hemma och mamma och pappa har handlat upp åt mig.
Det som finns i skafferi/kyl/frys är
Blodpudding
Ekströms hallonkräm
Och bacon.

Det kan bli dundersuccé idag alltså.

Igår gick mina pumps sönder direkt när jag gick ut ur dörren från förfesten.
Hela sulan lossnade.
Och det hängde några lösa flikar här och där som inte gick att få bort.
Äh.
Dom är ju snygga ändå liksom,
tyckte jag.
Sen när vi kom in på statt så pajade ena klacken.
Ooops.
Äh, det syns inte när man dansar ändå.
Tio minuter senare rök den andra.
Jahapp. Vafan. Okej.
Då kom nån full tjej fram och trampade på mina värkande fötter och söndriga skor med stilettklackar.
Som om hon ville fullända mitt totala skomisslyckande och verkligen trycka ner mig på botten.

Hade jag haft någon minsta tillstymmelse till röst kvar då, så hade jag skrikit något riktigt elakt till henne.

Tagg
för
att
skaka
rumpa
i
världens
dansvänligaste
klänning.
Tjopp.
Hej.
Ses i dimman!

Jag och Lisa står med bilen vid utfarten ifrån världens kanske minsta parkeringsplats.
Där jag aldrig under mina arton år sett en enda bil köra in.
Och ja, vi ska åka ut därifrån.
Bara sådär liksom.
No problems.
Ingen big deal.
Så vi står där.
Ska ut.
Blinkar vänster.
Då kommer en bil från vänster.
Med en gammal dam.
SOM SKA IN PÅ PARKERINGSPLATSEN!
Ojoj, tufft läge.
Hur ska hon komma in? Vi står ju liksom i mitten.
Men, inga problem. Vi tar ut vänstersvängen lite bara, så att hon kan komma in.
Duhduh.
Då kommer en bil från höger.
Och ställer sig framför parkeringsplatsen. Där vi fortfarande står.
Och satanet till gubbe med hatt blinkar också vänster.
Han ska alltså också in på miniparkeringen.
Jahapp. Så står vi där.
Tre bilar och blinkar åt olika håll,
och ingen kan komma nånstans.
Så vi står.
Och står.
Och jag börjar skratta.
Skratta jättemycket.
Och varken hattgubben eller gumman rör på munnen.
Och inte på bilen heller.
Så vi står kvar där och blinkar tillsammans.
Det var en ganska fin stund.

Igår var det Surgubbarnas dag.

Dagen då alla sura surgubbar fick chansen att ta ut sin ilska på Sandra.
Till alla er som tog chansen, hoppas ni känner att det var värt det.
Och till er andra, det kommer nog en ny dag framföver. Stay tuned!

Alltså den här veckan kan verkligen skjuta sig själv.
Prov eller inlämning varenda dag.
Och jag kan ingenting.
Och jag orkar inte lära mig.

The pluggis surrenders.

Prata inte med mig.
Skratta inte.
Fråga inte.
Andas inte så onödigt jävla högt!

Jag är en pmsbitch.
För allas trevnad,
var god knip käft.

Vem, vid sitt sinnes fulla bruk, skulle lämna in någonting som de haft i muttan under tre veckor till en okänd människa?
Prydligt instoppad i en genomskinlig plastpåse.
Jag menar, va?
Vem gör det?
Och vad säger man liksom?
"Varsågod, här får du en bagagnad ring. Use it wisely".

Miljötänk i all ära,
men där går fasen gränsen.

När du är 11 mil ifrån mig
är jag som en Lindt Excellence 90%
utan kakao.

Helt otroligt jävla värdelös.

Idag på idrotten skulle vi rida.
Alltså på riktigt, rida.
På hästar.

Så vi kom dit, till stallet.
Och fick varsin häst.
Min var ett fyra meter högt monster,
men inte gjorde väl det nåt,
för jag kan ju det här med ridning, tyckte jag.
Så när läraren hade spänt åt sadlarna så skulle vi alla hoppa upp.
Smidig som ett kylskåp och med ett självförtroende större än hästen själv så svingade jag mig upp.
Nästan.
För, tyvärr så var inte min sadel spänd så bra.
Så den gled liksom ner på sidan av hästmagen.
Med mig hängandes fast i ena benet.
Och hästen började gnägga.
Och backa.
Och studsa.
Och jag satt fast med foten i stigbygeln.
Och läraren sprang och skrek hoppa ner!
Hoppa ner.
Hoppa ner.
Vadå hoppa ner?
Jag satt ju förihelvete fast!

Tillslut kom jag ner iallafall.
Skräckslagen.
Då klappar hon hästen, säger fin häst och säger till mig att sitta upp igen.

Tanterna och farbröderna som är lite högre kvalificerade än oss soffsittare har ställt in fyra fula soffor i ljushallen.
Hårda.
Osköna.
Plommonlila.
Matchar riktigt bra till de gula väggarna och de laxrosa trapporna.

Alltså gubben Grek med vaxat slek som slimmade sig runt Viktoria på dansgolvet igår,
kan vara det roligaste jag har varit med om.
Och att han sedan kommer fram och frågar om hon vill dansa med honom,
som om hon inte fattat vad han vill liksom, efter en halvtimmes gnugga rumpa och vaja bakom som en skugga,
var så underbart att jag satte vin i halsen.
Och tappade glaset i golvet,
som sprack.
Efter nederlaget gick han iväg.
Ett tag.
För att sedan glo på den dansanta donnan resten av kvällen.

Stackars Enrique Iglesias, hoppas du hittade någon kvinna att dansa slekdansen med.
May God be with you!

Eftersom att jag är arton år och mogen som en fjärilspuppa,
så kan man ju fråga sig vad jag ska göra på Olearys ikväll.
När det är 20.
Sant det.