sandra

Jag och Lisa står med bilen vid utfarten ifrån världens kanske minsta parkeringsplats.
Där jag aldrig under mina arton år sett en enda bil köra in.
Och ja, vi ska åka ut därifrån.
Bara sådär liksom.
No problems.
Ingen big deal.
Så vi står där.
Ska ut.
Blinkar vänster.
Då kommer en bil från vänster.
Med en gammal dam.
SOM SKA IN PÅ PARKERINGSPLATSEN!
Ojoj, tufft läge.
Hur ska hon komma in? Vi står ju liksom i mitten.
Men, inga problem. Vi tar ut vänstersvängen lite bara, så att hon kan komma in.
Duhduh.
Då kommer en bil från höger.
Och ställer sig framför parkeringsplatsen. Där vi fortfarande står.
Och satanet till gubbe med hatt blinkar också vänster.
Han ska alltså också in på miniparkeringen.
Jahapp. Så står vi där.
Tre bilar och blinkar åt olika håll,
och ingen kan komma nånstans.
Så vi står.
Och står.
Och jag börjar skratta.
Skratta jättemycket.
Och varken hattgubben eller gumman rör på munnen.
Och inte på bilen heller.
Så vi står kvar där och blinkar tillsammans.
Det var en ganska fin stund.