sandra

När jag och Mikael ska iväg någonstans, är det vanligtvis jag som är hysterisk.
Stressad.
Klar först.
Orkar inte vänta på dig hela tiden!!!

Fredagen var inget undantag.
Vänta.
Vänta.
Vänta.
Tills människan är klar.
Och vi ska gå till tåget.
Då välter jag omkull soporna i hallen.
Matrester, äckel och fanskap över hela satans golvet.
Tårar i ögonen.
Inte för det där med soporna egentligen,
utan för att det liksom blev han som vann då.
Han blev ju klar före.
Fastän det egentligen var jag.
Och han var den som fick stå lutandes mot dörren, med armarna i kors, suckande.
Och säga "Jag svettas, är du klar snart?"
På riktigt, det var verkligen en tung förlust.