sandra

Tänkte att jag skulle baka lite idag. En kardemummakaka, dagen till ära. Och hela smeten var gjord, förutom själva huvudingrediensen. Kardemummajäveln. Där och då inser jag att; Skit, vi har ingen mortel! Jahapp. Nehepp. Så jag häller i alla kardemummakärnor i en kastrull och försöker slå sönder dem med en gaffel. Alla med en intelligenskvot över 0,5 bör inse att det är fysiskt omöjligt. När detta faktum går upp, även för mig, går jag över till att försöka slå sönder dem med skaftet till en kökskniv. Efter 10(!) minuter når jag en viss framgång, men det är liksom en matsked kärnor som ska sönder, och jag känner att jag med den här ljudnivån kommer göra mig ovän med hela hyreshuset (som för övrigt inte alls är ett hyreshus, utan bostadsrätter). Såhär kan jag inte hålla på, folk har liksom fått hörselskador av mindre. Precis när jag tystnat, inser jag att jag kanske höll på att banka kärnor någon minut för länge, för då börjar grannen bredvid att slå i väggen. Han slår, slår och slår. Antar att det är hans sätt att hämnas. Och då vet jag inte riktigt vad som händer med mig, men antar att mitt kardemummamisslyckande leder till ett break-down, för jag skriker. Skriker mitt gällaste, gällaste skrik. Så länge jag kan, tills jag måste andas. Och då hör jag, grannen är tyst. Och jag känner liksom att, YES! Jag vann över dig, din överkänsliga gubbe!