sandra

Jag sitter i vardagsrummet.
För er som inte vet det så ligger det i direkt anslutning till hallen i vårt hus.
Det är inte ens en dörr mellan rummen, utan bara en stor bågformad öppning.
Japp, där sitter jag.
Nöjd med livet.
Och i hallen står min väska.
Med en handduk i.
Sen kommer mamma hem.
Säger inte ett enda ord om väskan.
Eller handduken.
Efter någon halvtimme säger hon, med stolthet i rösten, som om det vore någon satans bravad:
- Ja, nu har jag lagt din väska med en blöt handduk i under skrivbordet i datarummet.
- Ursäkta?
Inget svar.
- Men va? Varför gjorde du det?
- För att den har legat där sen igår.
- Jaha? Men jag sitter tre meter därifrån, kan du inte bara säga till mig?
- Nej.

Alltså, ibland undrar jag verkligen.
Är det så otroligt roande att visa att man har makt?
Att man minsann kan göra som man vill i sitt eget hus?
Och, om det nu är det, fanns det då ingenting häftigare att hitta på än att lägga in min handduk under skrivbordet?