sandra

Mikael ligger kvar och sover när jag kämpar mig upp till skolan,
och jag kan konstatera att redan här är dagen förstörd.

Men, turligt nog så kan jag gå hem vid 12.
Hurray, jippi, wiho!
Men, först ska jag bara hämta ett papper i lärarrummet åt min fina pojkvän.
Som ska hittas.
Och skrivas ut.
Och häftas ihop.
Och hans lärare ska småprata.
Snicksnacka.
Vara social.
Vilket resulterar i att jag självklart missar bussen.
Så jag börjar gå.
Det är 17 minus.
Och jag har kalla, tunna chinos på mig. Och håller dessutom på att kissa på mig.
Men jag går. Och jag går.
Och sedan är jag hemma.
Jag kollar in genom fönstret, ingen Mikael vid frukostbordet.
Jag går ut för att hämta nyckeln på dess vanliga plats, ingen nyckel hänger ute,
Såklart.
Fan.
Då går jag tillbaka till dörren istället, knackar lite försiktigt.
Reaktion utebliven.
Jag knackar ett tag till. Sedan börjar jag banka. Bulta.
Sparka litegrann.
Människan sover fortfarande.
Då kommer snilleblixten - jag kan ju ringa honom!
Så det gör jag. Tar upp telefonen, slår in numret och väntar.
Det kommer inte ens en ton.
Jag knappar in för att kolla saldo.
Saldo 1,39 kr.
Öppningsavgift 1,99/samtal

Jag vill grina. Dö. Gå på toaletten.
Istället går jag in i förrådet och hämtar stegen.
Jag bär ut den på baksidan, ställer den mot taket och börjar klättra.
Utan vantar och med snö fulla skorna.
Väl uppe på taket så börjar jag plumsa mot mitt fönster.
HELVETE VAD JAG FRYSER NU.
När jag kommer fram så knackar jag.
Ganska hårt.
Och Mikael vaknar av den ljuva synen av sin galna, knallröda, förbannade flickvän ståendes utanför fönstret, uppe på taket, och banka som en galning.
Stackars människa.