sandra

Ni som har nära anhöriga som jobbar inom vården i Örnsköldsvik bör ta en funderare över ifall ni verkligen bör läsa detta inlägg.
För jag är så himla förbannad.

Jag har lite tjoppas med mitt hjärta.
Ont och kramp och konstigt.
Och igår blev det jätteont,
så jag och Mikael for in på akuten.
Och anmälde oss.
En gullig tjej på andra sidan verkade tycka synd om mig.
Och sa att jag skulle sätta mig i väntrummet till doktorn kom.
En snabbis, tänkte jag.
Jag menar, hjärtat är väl det som borde vara mest brådskande?
Så vi satte oss där, Mikael och jag.
Halv sju på en fredagkväll.
Såg nån dokumentär om Carola.
Minuterna gick.
Långsamt.
Ingen doktor kom.
Klockan blev halv åtta.
Åtta.
Halv nio.
Varför kommer ingen?
Jag hade kunnat vara död nu?
Klockan blir nio.
Halv tio.
Då har vi alltså suttit där i tre timmar.
Och andra har kommit, blivit uppropade efter någon halvtimme, och gått igen.
Då går jag till damen i luckan igen.
Som nu är en annan dam.
- Alltså hur lång tid kommer det ta?
- Ja, alltså vi jobbar så fort vi kan. Vi har inte glömt bort dig.
- Nä okej, för jag har jätteont.
- Men hur länge har du suttit?
- Tre timmar. Sen halv sju.
- Va? Men. Jaha. Vad heter du?
Hon tar fram nån lista. Väntelista antar jag.
- Sandra.
- Sandra?
- Ja.
- Men, vad konstigt... Efternamn?
- Gimbergsson.
Jag lipar som en unge vid det här laget.
- Men nä, vet du vad. Du står inte med.
- Va?
- Nä... Men sa de verkligen att du skulle sitta och vänta när du sa att du hade kramp i  hjärtat?
- Ja...
- Är du säker?
- Ja.
Då kommer den andra tanten, som jag anmält mig hos.
- Eh. Ja.. Eum. Monika skulle ju hämta henne..
- ?
- Du måste ha blivit bortglömd. Hm, konstigt.

Tack.
Tack.
Så jävla mycket tack.
HUR I HELVETE KAN MAN GLÖMMA BORT EN SÅN SAK?
DET ÄR DITT JOBB, SATANS KÄRRING.
TACK FÖR ATT NÅGON ANNANS STUKADE HANDLED VAR VIKTIGARE ÄN MITT HJÄRTA.
TACK FÖR ATT JAG HAR SUTTIT OCH DÖTT I EN ÄCKLIG SOFFA FRAMFÖR CAROLA EN FREDAGSKVÄLL.
TACK.

Jag önskar att jag hade dött där i väntrummet,
så hade du fått känna på.