sandra

När jag blir gammal och ser tillbaka på mitt liv, så hoppas jag för mitt eget bästa att jag har förträngt den här dagen.
Raderat ut den.
För om jag hade haft ett fack nånstans där jag stoppade alla "jag-tycker-verkligen-synd-om-mig-själv-dagar", så skulle idag definitivt ligga överst.
Så illa är det.

Den underbara dagen startade 05.00 då väckarklockan ringde - fem timmars sömn.
I med frukost och ut på cykeln. Självklart var det punktering, så jag fick ta pappas (som inte heller hade någon luft och dessutom är alldeles för stor, vilket gör att jag inte når ner till pedalerna utan att liksom pendla från sida till sida). Dessutom ösregnade det.
Blöt som en använd fotbollsstrumpa och trött som ett as kom jag till Willys och började städa. Vid halv åtta var jag klar, så då åkte regnkläderna på än en gång. Ut i regnet igen och iväg till Holmen.
Ännu blötare och ännu tröttare började jag min städning där - hallelujah! Just idag skulle bottenvåningen städas grundligt. Bottenvåningen innebär Svettgubben som i sin tur innebär döden för alla människor med fungerande luktsinne. Självklart satt han på sitt kontor (alla normala, duschade människor har semester där) så jag fick snällt damma och sopa hans kontor medans frukosten var skrämmande nära att lämna min kropp.
Efter ytterligare sex timmar var jag klar och fick cykla hem. På med regnkläderna igen och ut på cykeln för tredje gången. Skillanden mot dagens tidigare cykelturer var att
jag var vrålhungrig (och jag blir som en treåring när jag inte får mat)
och det hade börjat blåsa - motvind.
Istället för att börja lipa där och då, så började jag ta mig hemåt. Jag fick trampa järnet i nedförsbackarna för att ens komma framåt, underbart. Uppförsbackarna ska vi inte ens prata om..
En sur, hungrig, trött, dyngblöt cyklist på för stor cykel med punktering som cyklar i motvind med för stora regnkläder som gör att hon knappt rör sig framåt. Succé!
Dessutom höll en långtradare i stan på att avsluta mitt liv.

Dagen imorgon ser likadan ut.
Och fredagen.
LJUVA LIV!