sandra

Jag, Ida och Idas familj sitter vid matbordet.
Ida: Jag och Sandra tänkte ta en tur med båten efter middan.
Idas pappa: Jaha okej.. men vet du hur man kör då?
Ida: Ja, det är klart jag vet!
Idas mamma: Så du kan hantera båten och sådär?
Ida: Men ja! Jag är ju för fasen uppvuxen med båtar!

Så ja, jag och Ida strosar ner till vattnet.
Ida: Alltså det är ju tur att du också kan litegrann om båtar, då kan jag ju bara fråga dig.
Sandra: Eh, jag kan faktiskt ingenting alls om dom..
Tystnad.

Några minuter senare sitter vi i båten och får inte igång den. Självklart har vi publik i form av en gubbe uppe på stranden. När han lessnar på att stå och titta så hämtar han en stol. 
Och sen sitter där och glor på oss som om vi vore nån satans lördagsunderhållning.
Efter två samtal till Idas pappa får vi iallafall igång båten.
Det går sakta.
Väldigt sakta.
Och motorn låter som om den håller på att varva sönder.
Men eftersom att vi ju faktiskt fick igång den tillslut så vill vi ju liksom inte åka in igen.
Så vi åker vidare.
Väldigt sakta.
Och motorn låter väldigt konstigt.
Och vi svär.
Och skrattar.
Och tror att vi nog har lyckats pajja den på något sätt.
Efter en timmes puttrande och 4-5 samtal till Idas pappa samt ett till hennes lillebror så inser vi att vi faktiskt inte har gjort nånting fel,
det måste vara båten det är fel på!
Så vi åker in till klipporna igen där Idas pappa sitter för att visa att vi gör rätt och att det är båten som gör fel.
När vi kommit så nära att vi kan ropa till honom så säger Ida: Titta hur det låter. Vi gör inget fel!
Idas pappa: Men.. har ni provat att sänka ner motorn i vattnet då?
he-he.
Oj.
efter den lilla justeringen så gick det konstigt nog mycket snabbare..