sandra

Ibland blir jag så himla less, less, less med stort L, så egentligen borde jag väl börja om. Jag är alltså Less, inte less. Iallafall så är det så att min pappa förmodligen är planetens i särklass bästa på att älta saker. Idag var ämnet hans mjukisbyxor. Han frågade mig om jag hade lånat dom och jag nekade. Okej, det händer att jag lånar dom (ofta) men 50% av gångerna så tror jag att det är mina egna. Att vi har precis likadana och att de har en tendens att ligga i tvätten samtidigt gör väl inte saken bättre heller. Att kolla på storleken kanske kan vara en idé, mitt liv är ju inte så pass stressigt att jag inte hinner med en snabbkoll på byxlappen, men det händer sällan att jag gör det. Istället drar jag på mig dom och strosar iväg lyckligt ovetande om mitt begågna brott. Efter några om och men och hit och dit så hittade han brallorna i mitt rum och kunde konstatera att jag visst hade haft på mig dom det senaste året (vilket jag hade nekat blankt till, för inte visste jag väl det heller. Jag menar, jag kan väl lika gärna ha på mig mina egna om det är så. Varför skulle jag frivilligt välja hans?). Beviset var ett kvitto i högerfickan där det avslöjades att ett nagellack hade inhandlats i dessa byxor, och eftersom att min pappa inte tillhör den feminina typen i nagellack så drogs slutsatsen att det var jag som var den skyldige. Iallafall så tyckte jag att det kunde vara färdigtjatat där, jag menar han hade ju hittat sina brallor, men icke. Det var låna hit och lägga tillbaks hit och herkules och hans moster. Okej, jag ogillar också när folk lånar mina kläder utan att fråga men jag visste ju liksom inte ens om att jag lånade dom. Hur skulle jag kunna fråga då? Åh, ibland blir dte bara för mycket..
Tur (eller synd, det beror väl på hur man ser det) att papi inte går att vara sur på någon längre stund. Efter cirkus två minuter så skämtar han och ska få en att skratta. Jag la på mitt bästaste bästa stoneface och försökte att ignorera men jag fick känna mig besegrad, som vanligt!